Malin Gabrielsson

VARFÖR GRÅTER DU? DU SKA JU VA LYCKLIG NU!

Gud jag vet inte varför just detta ämne står mitt hjärta så nära nu.. ja jo troligtvis för att jag ska bli mamma men ändå, jag känner så extremt starkt för detta, för allas skull och inte bara min egen. Jag har varit ärlig här med mina känslor. Att va gravid är inte ens dans på rosor (för mig) själva grejen att jag tillsammans med Jonas skapar ett liv, en liten person 50% mig och 50% Jonas ja just det är helt obeskrivligt och jag börjar grina av bara tanken.. av känslan. Men jag har inte mått bra, jag har haft ångest över min vikt, över hur man ”ska” må när man är gravid, hur man ”ska” se ut. Ställt mig i underkläder för att ta en bild i spegeln men jag kan inte. Jag googlar vecka 25,26,27,28 för att se hur alla andra tjejer ser ut i denna vecka..
jag känner mig så stor jämfört med alla andra!
Jag skrev ett inlägg om detta och herregud vilken positiv respons jag fick, så många som skrev att dom inte kände sig ensamma längre efter mitt inlägg och gissa då hur JAG kände? fick mejl, kommentarer, meddelanden från er och jag har läst varenda en. Vill bara säga tack till er, tack för att ni vill dela med er till mig. Jag vill gärna svara er men kan ni inte mejla mig istället? blir lättare för mig att hålla koll.

Varför jag drog upp detta nu är för att jag läste ett inlägg på vår kära väns blogg om hur hans tjej mått efter en graviditet/förlossning! En tid där man förväntas må bättre än bäst, en tid då man ”ska” va överlycklig och sväva på moln. Många nyblivna mammor håller säkert tyst om detta, vilket jag förstår. Livrädd för att folk ska tro att man inte älskar sitt barn, att man är otacksam.. usch jag blir helt tårögd när jag skriver detta. Ni skulle sett mig när jag läste inlägget, började storgråta.. kanske också för att Emma är en tjej jag personligen tycker väldigt mycket om och hon har blivit en fin vän för mig.

Emma är inte den enda i min närhet som jag vet har mått såhär utan jag har fler vänner och sen finns det säkert tusentals kvinnor där ute som känner igen sig. Alla har säkert inte just Emmas sjukdom, men det ska inte heller behövas för att man inte ska våga prata högt om detta. Men kanske har du sjukdomen utan att du vet om det? och kanske behöver du svar, kanske känner du inte igen dig själv? Kanske klagar din sambo på att du bara gråter eller är arg hela tiden. Det kanske t.om påverkar ditt förhållande.

Jag kan personligen inte uttala mig något om detta än då jag inte upplevt tiden när bebisen väl är här men jag uppmanar verkligen att läsa @jjungebrant inlägg!
TRYCK HÄR

världens finaste tjejer <3
bild lånad av självaste @jjungebrant

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Johanna

    Åkt själv på förlossningsdepression med båda mina barn. Jobbigt för man ville bara att Bebistiden skulle vara mysig o härligt som alla målade upp det istället kände man orkeslöshet/trötthet och en press i att va världens bästa mamma. Med första barnet kunde jag vara mer förlåtande mot mej själv o tänka att allt var Nytt osv…tur att man har nära omkring en. Med andra barnet var det jobbigast i att man inte kände att man räckte till trots att ja visste va det hela går ut på. Men då ska man räcka till två…den va desto svårare att ta sig ur, men det gick. Pratade med psykolog båda gångerna om detta och vi pratade bla om good enough och guldtillvaron och har vågat vara öppen om det. Hör o häpna så va ingen dömande eller ingen sa ”så har jag Aldrig känt” eller sånt som gör att det svider i en. Alla jag prata med började mer Eller mindre öppna upp sig om sina egna problem, även om det kanske inte var depression de själva hade. Var aldrig i mitt fall att ja inte älskade någon av mina barn, älskar dom båda sen första stund vi sågs men depressionen var mer riktad mot mej som mamma. Sen vart det inte enklare att jag åkte på infektion i livmodern båda gångerna. Hoppas bara fler vågar sträcka ut sin hand och sluta ställa så höga krav på sig själv som mamma. Lätt o va klok i efterhand men så otroligt viktigt o bara försöka andas o vara här o nu. O ha kontakt med dem man iaf står sig närmst så man hae någon o prata med som kan finnas extra till hands. Se till o göra sånt som är kul o njut av det som är underbart både ensam om det går och tillsammans med sitt/sina underbara skatt/er <3

  2. MatildaWaern

    Så underbart och genuint skrivet! Tror många kan relatera och jag som inte ens är gravid tänker redan samma tankar som du gjorde, det är skönt att höra att man inte är ensam. Så fint skrivet! <3

  3. Bella

    Jag känner igen mig så mycket i den ångest du beskriver ? Jag är gravid med bf imorgon och har själv gått upp mycket mer än vad jag någonsin räknat med trots bra kost och motion. Jag märker också hur sociala medier har helt rubbat min bild om hur en graviditet ”ska vara”. Sen är jag så förbannat trött på människor i ens omgving som ständigt har något att påpeka om ens kropp. Senast igår skällde jag ut en nära släkting som frågade om jag ägde en våg och höll koll på min vikt?! Min sambo ser inte alls det jag ser, han tycker jag är vackrast i världen för att jag bär vårt barn och att min kropp förändras är en del av processen. Sen får man tänka att ALLA kroppar är unika och man kan aldrig jämföra sig med någon annan. Mycket ligger i genetik och anlag dvs faktorer man ej kan påverka. Jag tycker att du ska vara med i gravid vecka för vecka och äga din vackra kropp som skapar ert lilla mirakel ❤ man måste inte älska att vara gravid (jag själv är tokless) men man får inte glömma sitt eget värde och du är inte sämre för att du gått upp i vikt, vilket är en helt naturlig reaktion för din kropp. Jag är sjukt obekväm i min kropp just nu men tröstar mig med att det är en begränsad period livet och försöker göra det bästa utav vad jag har här och nu. För tänk snart har vi våra små hos oss ❤ Önskar er all lycka till och kom ihåg att du är värdefull och vacker precis som du är!

  4. BLOG_of_FOODCRAFT

    Hej sötaste! Så fint att du tar upp detta. Följde länken och läste inläggetom Emma och blev väldigt gripen. Varje dag blir allt fler människor drabbade i sköldkörtelsjukdomar Den så kallade ”osynliga sjukdomen” då den alltid syns eller märks för utomstående och går med många olika symtom. Ett symtom kan just vara att man är obegripligt ledsen! Just nu har jag ett specialtema om detta på min blogg och alla som är intresserade är väldigt varmt välkomna. Jag vill också passa på att gratta dig till graviditeten finaste! Kram!

  5. Emma

    Hej finaste Malin! Vilka fina tankar du har, din blogg är verkligen såå inspirerande! Du har säkert fått detta tipset förut men jag tipsar dig veeeerkligen att lyssna på podden ”Pampers barnvagnspromenader” med Louise Hallin. Den podden är verkligen såå bra och givande och Louise (som är legitimerad barnmorska och barn-psykoterapeut) svarar på lyssnarnas frågor om barn. Hon är verkligen såå klok och erfaren och man blir helt lugn och liksom trygg i sin mamma-roll när man lyssnar på hennes poddar. Hon har även haft podden ”Kära barn” och har nu podden ”Minna och Louise”, dessa poddar är minst lika bra och bygger på samma sak – att Louise svarar på lyssnarnas frågor. Hon tar faktiskt upp väldigt mycket av de tankar och funderingar som du har tagit upp i bloggen så ja, kan bara rekommendera!!!

  6. Lisa

    Hej Malin! Jag tycker det är så bra att du skriver om detta. Jag tror att de flesta har den tanken när man ska bli föräldrar att när barnet kommer så kommer allt vara lycka och kärlek vid första ögonkastet. Jag har en bebis hemma som är 10 mån nu och jag älskar honom mer än allt i hela världen och han har verkligen börjat bli en egen person som man kan skratta med, prata med och leka med. MEN jag ska vara helt ärlig och säga att det tog några månader att knyta an honom till sig. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn när den föds men den här lyckan och obeskrivliga kärleken kom bara efter några månader för mig som jag tror det gör för många. Det är en helt ny person som man släpper in i sitt liv som man ska lära känna och man ska anpassa livet och acceptera sin nya roll som mamma. Det är viktigt att veta att det är tillåtet att ha dessa känslor och att det oftast övergår till ren kärlek och lycka men att det annars finns bra hjälp att få. Tack för en bra blogg. Kram Lisa

stats